Michelle

På tal om att jag spenderat alldeles för mycket tid vid datorn kan jag berätta om gårdagen. Jag vaknade 09:30, startade datorn och loggade in på skype precis i tid för min och Mirjams skype-dejt.
"Hur länge kan du prata Michis?"
"Jag kan prata hela dagen om det skulle vara så! Hahaha! Du då?"
"Hahahaha, ja jag kan prata hela dagen om det skulle vara så..."
Så började vårat samtal lite skämtsamt. Vi pratade på, tog små raster för att gå och hämta lunch och sådant. Runt 12:00 började båda städa, fortfarande med skype igång. Jag städade hela mitt rum och packade mina väskor. Jag vet att det kanske är lite väl tidigt, det är ju trots allt 6 dagar kvar, men jag tänkte att det kunde vara skönt att ha allt klart. Mirjam städade hela sitt rum också och blev väl i stort sett klar. Det tar tid att städa. Vi fixade och donade, tiden gick och 18:30 var vi tvugna att sluta för att Mirjam skulle gå ut. Vi skypade alltså i 9 timmar! Fast vi gjorde ju faktiskt nytta under tiden. Roligt var det i alla fall.

Nu sitter jag här långt in på småtimmarna och bloggar. Tittade nyss på filmen Julie & Julia som jag varmt kan rekommendera! Meryl Streep, som en av huvudkaraktärerna, lyfter filmen.

Hur som haver. Igår, tisdag, kom jag hem från min lilla tripp till Lowestoft. Jag hade ingen aning om hur Jean, som jag åkte för att träffa, såg ut. Jag klev alltså av på tågstationen utan någon som helst aning om vem jag letade efter. Nu var stationen mindre än Eskilstunas tågstation så det underlättade. Det var inte heller några människor där, vilket gjorde saken ännu lättare! En bit bort på gatan fick jag se en liten tant komma springandes åt mitt håll. Hon vinkade men jag var inte säker på om det var åt mig. När hon sedan ropade: "Michelle..?" var jag ganska säker på att det var rätt person. Vi gick till bilen där jag möttes av 3 livliga hundar. Väl hemma åt vi "sandwiches" och pratade. Hon var så himla gullig och snäll!

På tisdagen åkte vi till en strand och promenerade med hundarna. Vi hade tyvärr ingen tur med vädret. Det blåste och var ganska kyligt, men uppfriskande i alla fall och vi slapp regn. Senare på kvällen tittade vi på Mamma Mia och åt ett jättegott bröd med vinbär i! Jean tyckte att filmen var jättebra och jag håller med. Jag har sett den några gånger förut men har inget emot att titta på den lite då och då. Man blir på så gott humör!

Tiden går fort när man har roligt. Vi fördrev verkligen tiden och det sa bara tjoff så var det redan tisdag. Denna dag åkte vi först lite snabbt till en annan strand och därefter till en mysig skog. Hundarna var med och skuttade lyckligt runt, ni vet sådär som hundar gör. Efter skogspromenaden bar det iväg hemåt och vi åt lite lunch. Huvudrätten bestod krispig kyckling med stekt ris+morötter,majs & ärtor och till efterrätt blev det bärpaj alá moi.

Sedan gjorde vi inte så mycket mer. Det blev dags för mig att ta tåget tillbaka till Nottingham. Jag är så glad att jag åkte och Jean var väldigt glad att jag kom. Ett bra sätt att knyta ihop säcken på tycker jag. Även om jag har en vecka kvar kan man ju säga att detta var finalen på min resa. Snart är det dags för nästa pjäs... Vill ni ha en roll i den? Huvudroll, biroll, dansare, rekvisitör, ljud-/ljustekniker...? Jag vet att jag kommer delta.

Okej, nu tänkte jag göra en liten utvärdering av min tid i Nottingham. OBS! Långt inlägg!

Jag kan börja med att svara på Mirjams frågor...
De små fjunen på maskrosor kallas just fjun eller sproffsar.
Namnen på mina framtida barn är ännu oklara. Göran är dock inget namn jag har haft närmast i åtanke..
Jag börjar med höger fot när jag tar på mig skorna, men jag knyter inte fören vänsterskon är på plats :P
Du är min bästa vän också! :D

Efter den superintressanta informationen ska jag nu bara berätta hur jag har haft det.
Here it goes...

Förväntningarna
Det enda jag visste innan jag åkte var att jag skulle bo i Nottingham hos en familj med 3 barn (9, 11 & 14år) och en katt. De beskrev sig själva som "a fun loving family" som tycker om att gå på teater. Jag visste att de hade haft en nanny i 13 år. Det var väl i princip allt jag visste, plus lite grand om varje enskild person och deras intressen.

Mina rädslor var att familjen skulle hata mig och att jag skulle öka enormt i vikt... (England är ju inte känt för sin fantastiska matkultur direkt...). Och eftersom de haft en nanny i 13 år tänkte jag att barnen mycket väl kunde använda sig av: "Så gjorde aldrig vår nanny" eller "Neej! Vår nanny sa aldrig att vi inte fick" osv. Jag trodde även att jag skulle:
*vara tvungen att tilltala föräldrarna med Mr & Mrs Fogelman
*bli världsmästare på engelska
*träffa en massa nya vänner och skapa värsta kontaktnätet
*bli mer vuxen
    
Hur blev det egentligen?
Jag måste säga att det gått både över och under förväntan. Barnen har aldrig sagt något om att "deras nanny...", familjen hatar mig inte och jag kan fortfarande använda samma kläder nu som när jag kom hit. Jag behöver inte säga Mr & Mrs Fogelman... Hahahaha, fattar inte vad jag tänkte med! De är inte direkt adliga eller nåt. Men de har varit väldigt välkomnande och snälla och de har försökt få mig att känna mig som hemma så jag har trivts bra! Och barnen är så pass stora så jag har haft det väldigt lugnt och skönt och med ganska mycket frihet.

Självklart har jag förbättrat min engelska, jag är dock inte världsmästare. Visst är jag nära men det räcker inte ända fram... Nej men skämt åsido, jag tycker att jag har förbättrat mig. Det flyter på lite lättare nu och jag kan föra en hyfsad konversation utan att staka mig allt för mycket. Och förutom språket har jag även lärt mig en del om mig själv.

Jag har tagit mig till London, Crowland och Frankrike helt själv så nu tror jag att jag klarar allt! Nästan i alla fall... Lite bättre självkänsla kanske jag har fått, men jag tror aldrig jag kommer att känna mig riktigt vuxen. Fast jag antar att att kunna ta hand om sig själv är en del av vuxenheten…

Någon hemlängtan har inte slagit till allt för hårt. Klart att jag saknar alla er där hemma, men jag har inte gråtit mig till sömns om nätterna. Det jag saknat mest med Sverige är nog faktiskt maten! Det är mycket halvfabrikat här vilket står längst ner på min lista! Annars har jag mest saknat just hemma och allt som hör till. Allt det där obeskrivliga, de små detaljerna som utgör hela vardagen.

Angående det enorma kontaktnätet… Det där nätet är väl snarare några stackars trådstumpar som slagit knut på sig själva. Jag inte träffat så många nya vänner som jag hoppades på. Visst hade jag kunnat anstränga mig lite mer, men det är faktiskt svårt. Var jag än har gått så är det ju bara 40+ folk! Vad är det här för stad?! Efter alla misslyckanden orkade jag inte anstränga mig mer. Och jag kände faktiskt inget jättebehov av det heller. Det har inte gått någon nöd på mig, men jag förnekar inte att jag känt mig väldigt ensam vissa stunder… De jag har träffat mer en 1 gång är Viktoria - den glada skåningen, Rosa – galna spanjorskan och Aurelie – fransyskan som knappt pratade engelska. Viktoria och jag kom bra överens men hon åkte tyvärr hem precis när jag kom hem från Frankrike i april. Och så har jag även träffat Elin ett antal gånger, men henne kände jag sedan innan :)

Som sagt, både över och under förväntan. Men jag ångrar absolut inte att jag åkte. Det har varit en väldigt bra erfarenhet med många roliga upplevelser! :D Bl.a. mina resor till London, Frankrike & Crowland och såklart julen då Mirjam kom hit! :D Jag har även fått besök av mamma & Phillip, Elin, Mormor & Maud.
      
Jag hoppas att det varit ett nöje att följa min blogg. Men jag har inte så stor koll på vilka ni är som läser. Kan ni inte skriva ”Hej, god dag, tjenare eller hallå!” och erat namn :P

Mina planer inför hösten får vi ta sen, annars blir detta inlägg alldeles för långt!

De senaste dagarna har det varit tropisk hetta här! Man kan inte tro att det bara är maj eller att jag är i England. Det känns verkligen som utlandsklimat. I lördags var jag på zoo med Julia, Jess och Harry + deras kompisar Sophie & Tom och deras mamma. Himlen var helt blå och det var helt vindstilla. Visst var det härligt med lite sommarvärme, men jag kände mig som en grillad kotlett! Det var i alla fall en trevlig dag som sedan avslutades med en Barbeque hemma i trädgården. Det var väldans gott!

Picknick på zoo

Älskar giraffer

Jess & Sophie

Harry, Jess, Sophie

Georgie har precis lärt sig cykla... :P

Grillning (Harry har åkt till en kompis)

Solen tog bra...

Idag när jag hämtade Harry efter skolan gick vi och plockade vissna maskrosor. Harry påstod att man får önska sig nåt om man lyckas blåsa bort alla...ööh...ni vet de små fjunen. Vad kallas de? Hur som helst, vi gick och blåste och blåste! Harry lyckades (med lite hjälp från fingrarna) blåsa bort alla fjun på en maskros och jag frågade: "Did you make a wish now?"
"Yes... I wished that you would stay another year."
Men lillen! Man får ju nästan en liten klump i magen.

Elin kom hit i lördags och vi har varit med om allt möjligt! Jag åkte in och mötte henne vid busstationen på morgonen och sedan blev det lite shopping. Vi köpte med oss kina-take away på vägen hem. Efter vi ätit var jag tvungen att vila en liten stund, hade lyckats bli sjuk lagom till helgen så jag var helt slut. Men efter min 20 minuters powernap fixade vi till oss. Vi tänkte nämligen ta en utekväll. 

Väl i stan hade varken jag eller Elin en aning om vart vi skulle gå så vi gick och strosade lite. Jag kan inte fatta hur tusan alla ställen kan vara fyllda av 40+:are! Det spelade ingen roll vart vi gick, pub, bar, klubb, ÖVERALLT kryllade det av ej ungdomligt folk. Tillslut frågade vi några killar som kom förbi vart man skulle gå. "Ni kan följa med oss om ni vill" var deras svar. Vi hamnade då på ett skitställe och en av killarna STAL min hatt och stack!! JÄ**A AS säger jag bara! Ursäkta mig men vilken skitstövel! Jag har letat efter en hatt hur länge som helst och när mormor och Maud var här köpte jag en tillslut! Det var ju kul att jag gjorde det...!

Irriterade lämnade vi alla medelåldersmänniskor som fastnat i 80-talet och tog oss till en bar. Vi letade efter hatten ett tag, men gav snart upp. En kille kom fram och frågade efter toaletterna och jag pekade. "No, I'm not looking for the toilet, I just tried to break the ice" Öööh..? Oooookej...fantastisk öppningsreplik...
Vi blev inte så långvariga utan gick ut och irrade lite igen.

Jag vet inte hur många olika nattklubber och barer vi bara hittade äldre människor i. Tillslut hamnade vi på ett helt okej ställe men orkade inte dansa så vi sjönk ner i en gigantisk soffa och vilade. Vi satt och skrattade åt våran otur och kort därpå kom det två killar och satte sig bredvid. En galen indier och en nörd.. Nörd kanske låter elakt men jag vet inte hur jag ska beskriva honom så att ni förstår. De var i alla fall trevliga och vi skrattade gott åt indiern. 

Klockan 03:15 tog vi bussen hem. Våra fötter var ömma och ögonlocken tunga. Det var så skönt att bara sitta och slappna av. Men plötsligt svängde bussen åt helt fel håll i en rondell! Killen som satt i sätet framför oss sa att bussen inte går förbi Wollaton Vale längre! Jag slängde mig på stoppknappen och vi klev av, minst en halvmil från hemmet! Vi hade hamnat uppe i Universitetsområdet, mitt i ingenstans kändes det som. Jag kände mig ganska tom på känslor i just det tillfället. Tanken på att GÅ hela vägen hem i högklackat klockan 03:30 var bara...jag vet inte!

Valmöjligheterna var inte så stora så det var bara för oss att börja traska. Vi hann inte så långt innan, till vår stora lycka, en taxi dök upp som en riddare på en vit springare! Taxichauffören verkade helt rädd men han tog oss hem vilket var huvudsaken.

Hur misslyckat det än låter var det en väldigt rolig kväll, jag kan nog till och med säga en av de roligaste kvällarna jag varit med om! Herregud vad vi skrattade åt våran otroliga otur! :D

Tänk om vi kunde flyga, det vore väl härligt?
Tänk om inga färger fanns, det vore ju förfärligt!
Tänk om natten ej var skrämmande mörk
Tänk om granen kallades för björk
Tänk om man kunde göra allt rätt och inget fel
Tänk om pepparkakan saknade kanel
Tänk om vänskapsband var vävda av siden
Tänk om unghästen aldrig blev riden
Tänk om ingen behövde lida
Tänk om vi alltid kunde gå sida vid sida