Michelle

Alla har vi någon gång gjort bort oss, mer eller mindre. De flesta känner nog igen den extremt starka viljan att sjunka genom golvet, gömma sig i några veckor och hoppas att alla ska glömma bort vad som just hände. Ännu bättre skulle vara om man kunde spola tillbaka tiden och göra en omtagning av scenen!

Av någon anledning är det väldigt roligt att höra om andras pinsamheter - Skadeglädje eller bara lättnad över att man inte råkat ut för samma sak själv.

Även jag har gjort bort mig, kanske alldeles för många gånger, men oftast är det bara struntsaker som att slänga ur sig en väldigt korkad kommentar, snubbla mitt på torget, skratta åt den skrattande killen i datasalen, ropa och vinka hysteriskt för att få en kompis uppmärksamhet...som sen visar sig vara en total främling. Klassiska saker som de flesta råkat ut för. Som för något år sedan då jag cyklade hem från skolan; Solen stod ganska lågt på himlen och bländade mig. Jag cyklade på trottoaren och siktade in mig på att ta mig ner på gatan lite längre fram där jag såg att trottoarkanten sänkte sig. Jag vinklade styret lite lätt, redo att rulla ner på gatan, men plötsligt tog det bara tvärstopp och ett högt dån ekade mellan husen! Något chockat upptäckte jag att någon hade placerat en "Herr Gårman"-stolpe precis där jag tänkte cykla ner! Fort som tusan slängde jag mig upp på cykeln och trampade vidare!

En annan gång, på väg till skolan var jag av någon anledning tvungen att låna Phillips  cykel. Innan den dagen hade jag alltid, ALLTID, använt cyklar med fotbroms så jag var väldigt koncentrerad och tänkte hela tiden: Kom ihåg att det är handbroms, trampa inte bakåt, använd handbromsen... Det gick utan problem, inga konstigheter som "färjan-Håkan" skulle uttrycka det! Nästan framme vid Rinman, utanför MDH, kom det helt utan förvarning ut en blå soptunna genom en av portarna. Kvickt som en stimfisk trampade jag på bromsen! Precis, ni uppmärksammade ordet TRAMPADE?! 'KADONK'!! Rätt in i soptunnan var det! Sopgubben frågade hur det gick och jag sa bara "Förlåt det var inte meningen. Förlåt!" Han frågade igen hur det gick men jag kommer inte ihåg om jag svarade eller om jag bara yrade. Det var så läskigt och jag skämdes så mycket att jag bara ville därifrån! Jag bad om ursäkt igen och så cyklade jag därifrån!

Något annat jag upplevde som ganska väldigt pinsamt var en liten händelse på idrotten. Det var i tvåan eller trean på gymnasiet under idrottslektionen i sporthallen. Kinesiska muren stod på schemat den dagen. Jag vet inte om alla vet hur kinesiska muren går till så jag ska försöka att klargöra det för er. Ta en titt på den fina bilden nedan:




De olika lagen ska ta sig förbi vakterna och samla skatter, i form av ärtpåsar eller band. Som vakt måste man alltså vara på sin vakt åt båda håll. Den där dagen på idrotten var jag vakt vid ett tillfälle. Jag, som kan bli lite lätt förvirrad vid stressiga situationer, kände mig skapligt virrig då jag försökte stoppa alla som sprang fram och tillbaka kors och tvärs! Utan större framgång hoppade jag runt där på mattan! Hur som helst, när jag stod där med armarna utsträckta i försvarsposition (lite som gubben längst ner på den röda mattan) och tog ett litet steg åt vänster lyckades jag utan ansträngning fånga någon. Men denna "någon", jag nämner inga namn, som var en av mina manliga klasskamrater kom bakifrån så jag blev lite chockad när jag märkte att jag stoppat en från att smita förbi. Men det var nog inte den största chocken! Ungefär en mikrosekund senare upptäckte jag att min hand var placerad...just precis, på hans allra...eh...manligaste kroppsdel!! :O Jag vet inte vem som var mest häpen, han eller jag! Usch, jag kände hur hela ansiktet hettade och skiftade från en lätt-ansträngd-rosig-färg till en väldigt stark klarröd nyans!! Hahaha! Ja jag skämdes lite...ganska jätte mycket, men man kan inte göra annat än att skratta åt det så här i efterhand.

Nu vill jag höra vad ni har varit med om för pinsamheter! Snälla jag tycker att det är så kul =D Ni behöver inte skriva namn om det är för pinsamt :)

Imorgon åker vi som sagt till Frankrike så jag kommer inte att skriva något nytt under nästa vecka.
(Nya bilder på www.bilddagboken.se michis-j  för den som vill titta)

Dagens uppgift: Krama någon du tycker om!

Jag orkar inte komma med någon bra inledning så vi går rakt på sak.

På förmiddagarna när jag är ensam hemma så svarar jag i telefonen när det ringer. Ibland förstår jag vad den som ringer vill ha sagt! Men hur som helst. Häromdan när jag lyfte luren hörde jag en kvinnoröst, det var ungefär det enda jag kunde säga med bestämdhet. Vad hon sa däremot var en annan femma! Jag fick be henne upprepa sig och jag kände hur min hjärna arbetade på högvarv då jag ansträngde mig för att fatta vad hon sa. Trots detta var det inte mycket som klarnade, men jag hörde att hon frågade om jag hade mamma eller pappa hemma. "Nej, jag är ensam hemma just nu". Då frågade hon hur gammal jag var och jag svarade 19år. "Oh...you have a very sweet voice..." Det förklarade hennes "gulliga" sätt att prata på! Hon trodde att jag var ett litet barn! Men hon hade inte behövt säga någonting, då hade jag inte vetat att hon trodde att jag var ett barn!

Jag måste ändå säga att Mirjam är en mästare på att diskret dölja sin förvåning. Mirjam förlåt men jag måste berätta det här!
Mirjam och jag var på sånglektion där vi träffade en annan tjej som vi inte visste vem det var. Vi pratade lite med henne och av någon anledning kom vi in på ålder. Mirjam frågade hur gammal hon var och hon svarade 18 har jag för mig. Det var inte vad Mirjam hade väntat sig så hon sa; "Oj! Jag trodde att du var...nej jag ska inte säga vad jag trodde för det är för taskigt!" HAHAHAHA!! En pinsam tystnad rådde för ett ögonblick och det kändes lite obekvämt...
Nu när jag ändå är igång så kan jag lika gärna berätta om när vi cyklade genom Vilsta...nej Mirjis ta det lugnt, jag stannar där :) Fast jag skrattar fortfarande för mig själv!! =D

På tal om att skratta för sig själv, kom jag att tänka på den där gången i datasalen på Rinman:
En kille satt för sig själv vid en dator och Mirjam, jag och Veronica satt mittemot honom på nästa rad. Jag satt så att jag såg honom mellan två datorer. Plötsligt måste han ha öppnat ett hysteriskt roligt mail eller något för han började fnissa och kämpa för att hålla sig för skratt. Han höll på att explodera av ansträngning! Jag och min goda självbehärskning(...) + Mirjam och Veronica i samma rum gick bra till en början, men det var innan jag vred på huvudet för att möta deras blickar!! Okej, titta in i datorn. Det här är inte kul, det här är inte kul, det här är inte kul...jag måste bara kika lite grand och se om de har märkt något. Inte börja skratta bara!
Jag vred alltså lite på huvudet och fick se Mirjam och Veronica, båda två lika sammanbitna och ögon stora som tennisbollar p.g.a. trycket inifrån. Våra blickar möttes och där sprack bubblan! Det var omöjligt att hålla tillbaka. Alla tre brast ut i kvävda gapskratt! Jag tyckte så synd om killen som satt där alldeles ensam och hade kämpat så hårt för att inte börja skratta, men det gick som sagt inte att hejda! Det är så jobbigt när sånt händer. När man inte FÅR börja skratta så är det näst intill omöjligt att låta bli.

Känner ni igen er? Vad har ni för erfarenheter av sådana situationer?

Ett skratt förlänger livet så det skadar väl inte, även om det kan bli lite pinsamt ibland! =D

Ha en trevlig helg med många skratt!

Fem veckor har nu passerat och jag tycker att jag har kommit in i Englandslivet rätt hyfsat. Engelskan flyter på lite bättre nu och det känns inte lika knaggligt men det är fortfarande frustrerande att inte kunna tillräckligt många ord!! Jag förstår precis hur småbarn känner sig innan de lärt sig prata ordentligt!
Allmänt rullar det på. Julia pratade med mig häromdan och frågade hur pass jag har bott in mig och så, om jag känner att jag vill stanna kvar här till juni. Jag sa att det känns bra, att jag trivs och att jag vill stanna till juni. Hon sa att de var nöjda med mig och att de gärna ser att jag stannar. Det känns ju bra :)

Eftersom jag ska vara här i nio månader så kan man ju låtsas att jag är ett foster. Eskilstuna är med barn...  Om jag vore ett foster så skulle jag vid det här laget se ut såhär:

Gullig va? :) Tänk vad utvecklingen går fort framåt!

Jag har som sagt varit här i 5 veckor och det innebär att ungarna börjar bli lite mer vana med mig. Det är på ett sätt positivt...på ett annat sätt inte fullt så positivt. När jag hämtade Harry idag kom han springandes ut från skolan och fram till mig. Vad trevligt att han är så glad idag då! :) tänkte jag. Vi började gå hemåt och han trippade på, lite mer uppåt än han brukar. Han frågade om jag skulle äta tillsammans med dem idag och jag svarade att jag skulle det. Han förklarade att dagens "tea", som de kallar kvällsmaten, var extra god idag. En aning förvånat tänkte jag; Jasså, inte visste jag att min spagetthi-carbonara blev så lyckad?! Men när han började förklara och beskriva dagens middag som spagetthi-bolougnes fast i en form insåg jag att han menade lasagne! Så var det med min lyckade carbonara! Jag blev inte jättepoppis när jag berättade att lasangen inte var fören i morgon. -"Nej, lasagne ska vi äta imorgon. Idag blir det spagetthi-carbonara." Sedan fotsatte jag prata med honom, frågade hur hans dag varit, men då svarade han att han inte tänkte berätta! -"Nehe, och varför inte?" frågade jag. -"För att vi inte ska äta lasagne idag!" fick jag till svar. -"Men det är ju inte mitt fel, det är inte jag som har bestämt" -"Jo men du kunde ju ha sagt till mamma att vi kunde ha lasagne idag istället." Ja, självklart! Att jag inte tänkte på det själv!! Jag har mycket att lära... Efter det solklara svaret så förstod jag naturligtvis att han var tvungen att gå 10 meter framför mig och sura! Jag försökte prata med honom ett antal gånger, utan framgång. Halvvägs hemma började jag tröttna på hans barnsliga beteende så jag frågade vänligt varför han var tvungen att gå 10 meter framför mig. Vad blev svaret? -"För att vi inte ska äta lasagne idag!" Oj, dejá vu! "Var inte fånig nu, du får ju det i morgon. Kom nu och gå bredvid mig." sa jag i en, fortfarande, vänlig ton. Han stannade och väntade tills jag kom ifatt honom, men bara för att kunna stå kvar när jag fortsatte gå! Aaarrrrrgh! Mitt tålamod började sakta men säkert rinna av mig. När han vägrade gå framåt sa jag -"Om inte du är trevlig mot mig så har inte jag någon lust att vara trevlig mot dig! Vill du vara så snäll och komma hit och gå bredvid mig nu?" Han kom faktiskt då men klampade fram resten av vägen! Gah!

Det var ingen stor grej men han börjar bli lite mer kaxig. Annars är han oftast väldigt gullig.

Jag trivs i alla fall bra här, det enda som saknas är en liten kompis... Nu ikväll har jag förståss träffat mina salsakompisar :P haha

Hoppas att ni har det varmt och skönt i era hus, jag antar att höstmörkret och kylan har slagit till hemma i Sverige också.
Jag skickar en varm kram från ett lite kyligt Nottingham.

"Den som tvekar vill inte, den som vill tvekar inte."

 

Ännu en vecka har gått och nu är det helg! Härligt.
I gårkväll besökte jag faktiskt St:Leonards kyrkokör. Jag har sökt lite på Internet efter olika körer, dansskolor och lite annat smått och gott och så hittade jag denna kör endast ett stenkast från där jag bor. Jag mailade körledaren och frågade om det fanns möjlighet att gå med i kören. Han svarade att det bara var för mig att titta förbi och kolla läget. Han berättade också att kören är indelad i åldersgrupper och att jag kommer att tillhöra (16+)-gruppen. Det lät väldigt bra! Jag tänkte att efter salsakursen där medelåldern låg runt 40 så kanske jag nu, äntligen, får chansen att träffa jämnåriga! =D 

När jag kom till kyrkan var det fortfarande (16-)-gruppen som tränade, men jag blev inbjuden att slå mig ner bredvid en utav tjejerna. Så jag satt där med ett nothäfte i handen och försökte hänga med i en någon religiös sång skriven på latin. Alla var väldigt snälla och trevliga, som vanligt :) 

Snart kom vuxengruppen. De var väldigt få idag men tydligen är det ca.40 medlemmar sammanlagt fick jag veta av en dam i 55-års åldern. Ja, jag skrev rätt 55-års åldern. Jasså glömde jag säga att vuxengruppen bestod av damer och herrar runt 40-60år? Det trodde jag att ni förstod eftersom det var (16+)-gruppen!! Jag får väl erkänna att jag också blev lite smått överraskad till en början men sedan tänkte jag att allt var i sin ordning. Varför skulle just det här försöket, att hitta nya jämnåriga vänner, lyckas?! Kan det var så att jag är menad att vara 40 redan nu?

*På facebook kan man göra lite olika tester och ett test avslöjade ens sanna ålder. Mitt resultat blev 40år!

*För någon månad sedan började Phillip på Öknaskolan och jag och mamma lämnade av honom. Medan jag och Phillip vid ett tillfälle stod och väntade på mamma, kom Phillips mentor fram och presenterade sig. Han frågade om läget var under kontroll, om vi visste vad vi skulle göra. Phillip skulle gå och prova ut skor bl.a. Jag förklarade att det var solklart, vi hade fått instruktioner. Sedan började han fråga mig om jag hade med kontraktet och *det där papperet blablabla*. Jag hade ingen aning om vad han pratade om, varför skulle jag ha hand om några papper? "Nej, jag vet inte jag är bara Phillips storasyster som följt med för att lämna av honom". Då svarar han "Jasså, jag trodde att du var hans mamma"!!! Men hallå?! Eftersom Phillip är 16 år skulle jag behöva vara minst 30 år för att möjligheten ens skulle finnas.

Det känns lite som att jag blivit berövad på min ungdom! Och jag som inte ens vet hur man betalar en räkning! :O Kanske jag överdriver nu igen... Ja såklart! 
Vad skönt att komma tillbaka till verkligheten. Jag började nästan tro på det där. Det var som en tidig 40-års kris!

Hur det än är, så är det väl dags för mig att växa upp nu. Nu när jag är ensam ute i stora världen och allt. Men det är så mycket roligare och skönare att vara lite barnslig. Fast det ena utesluter väl inte det andra? Nej, jag pusslar ihop det där på något bra sätt :)

För att avsluta där jag började, vill jag bara säga att det var roligt att hälsa på hos kyrkokören igår. De var trevliga och kunde sjunga! Tjejen som spelar orgel är runt 20 och sen är det ju en del 16-åringar också. Nu har jag något att göra på fredagskvällar i alla fall! :)

Hoppas att ni får en härlig helg nu!

"Jag har ingenting emot musik som utövas inne, bara den inövas ute"

På eftermiddagarna när jag hämtar upp Harry från skolan brukar vi prata om lite allt möjligt och det känns som att vi lärt känna varandra lite bättre nu. Nån dag förra veckan var han lite småtrött men jag kände mig lite extra pigg så jag sa att han kunde hoppa upp på min rygg (han är väldigt liten och lätt). Det var tydligen väldigt roligt, kanske för roligt för sedan den dagen vill han lifta på min rygg varje dag! Bra idé där Michelle, verkligen! Haha =D

Häromdan när vi gick där och pratade, om frukter tror jag, så kom plötsligt från ingen stans, helt oväntat; "Michelle, you are strange". Okeej...? Jag frågade varför, varpå han svarade "Vet inte, du bara är det." Fast han sa sen att det var på ett bra sätt, tackochlov! Men vad fick han det ifrån helt plötsligt? Han är förvisso inte den första som säger det, nej jag är van att höra det, men vad har jag gjort här? Vad är det som är så konstigt? Visst kan jag väl göra lite miner ibland och har kanske en del annorlunda idéer, men rent generellt tycker jag att jag bara är tråkigt vardaglig! Som vemsomhelst. Dessutom under de veckorna jag varit här har jag inte gjort några miner eller kippat efter andan då jag försökt berätta något jag tycker är otroligt kul, så jag förstår inte... Det måste vara något obotligt medfött som fastnat på min utstrålningsaura! Bra slutsats :)

Nu ikväll har jag varit med familjen på Goos Fair, liknande å-festen i Eskilstuna, samma princip... Som jag nämnt tidigare är mitt referenssystem en gnutta opålitligt. Eftersom jag inte har varit ute så mycket i den stora vida världen, har jag inte särskilt mycket att jämföra med. Ungefär som ett litet barn som just lärt sig prata. Barnet kan säga "Det var kul eller Det var dåligt" men allteftersom tiden går, samlar han på sig en massa nya användbara ord vilket leder till att han så småningom kan välja mellan "Det var fantastiskt, underbart, härligt, otroligt, superduper eller Det var kasst, uselt, botten, skit, det värsta jag varit med om". Ja, ni förstår vart jag vill komma.
Det blev ett litet sidospår igen.
Tillbaka till Goos Fair. Det var trevligt, men det där med karuseller är inte riktigt min grej jag mår bara illa när det snurrar, så det blev pariserhjulet och någon slags mini-bergochdalbana. Det var kul att bara titta på folk och känna av stämningen.

Nu kallar kudden på mig!

Hemma är inte där du bor, utan där man förstår dig.
-Christian Morgenstern

Och var är det någonstans? :P

1 oktober idag och hösten hänger i luften. Grattis till Graham som fyller år idag! Det firas med middag ikväll på en pub där det serveras thaimat! =D

Gårdagen var rätt så lugn. Lagade spagetti carbonara till middag och barnen åt utan invändningar! Phiu! :)

Jag har letat för fullt efter olika kurser så att jag har något att göra och träffa nya kompisar. Nog för att jag bor i ett stort trevligt hus, men efter tre veckor börjar jag bli en aning rastlös! Jag hittade en fotokurs som börjar i november men den var såklart full! Nu står jag uppskriven på en väntelista. Men tisdags berättade Julia att hon hittat en salsakurs som hålls här i närheten på onsdagskvällar kl.18.30! :) Graham kunde skjutsa dit mig i gårkväll så att jag kunde testa.

Vi trodde att vi var sena för det var stopp på motorvägen när Graham var på väg hem från jobbet. Han var inte hemma fören 18.26. Men när vi väl hittat fram var det så gott som öde. De människor som fanns där var någon slags cirkelgrupp och en äldre dam. Vi frågade damen om hon visste någon om en salsakurs. "Ja, de brukar vara här på onsdagar men det är inte fören senare. Kanske runt 19.00" Graham var tvungen att åka hem till barnen men damen sa att jag kunde vara med henne så länge. Hon var jätte trevlig och hjälpte mig. Det visade sig att den här damen var "ledare" för bridge-klubben som hade träff igår! Jag fick följa med in och titta på medan de spelade bridge, som jag inte begriper hur det fungerar. Alla var väldigt snälla. :)

Så småningom, strax efter sju, såg vi att det kom en kvinna som kanske visste något om salsan. Jag tackade damen så mycket för all hjälp och gick ut till kvinnan. Till min lättnad var hon var en av ledarna och berättade att kursen inte började fören kl.19.30! Hahaha, ett tag trodde jag nästan att det skulle bridge istället för salsa :P  

När klockan närmade sig halv började folk droppa in. En kvinna runt 40, en 60-årig man, två kvinnor närmre 50...okej var är alla ungdomar? Den yngsta var över 30.. hehe! Jag som hoppats på att träffa några jämnåriga :P Men jag pratade lite med en kvinna som satt där, frågade hur kursen fungerar. Alla är så himla trevliga hela tiden! Det är inte alls svårt att börja prata med någon. De frågar vad jag gör här, om jag har dansat i Sverige, hur länge jag ska stanna osv.

Själva kursen var jätte rolig!! Första timmen var för nybörjare och timmen efter var för de mer vana. Nybörjartimmen var lite seg, men ändå bra för jag hade lite problem att hänga med i alla danstermer. Jag stannade kvar för att testa fortsättningsgruppen också. Det var verkligen jätte kul! Skönt att äntligen ha nåt att göra! Och kul att träffa nya vänner... :D Faktum är att det oftast är roligare att dansa i vuxengrupper. Vissa ungdomar kan vara så svåra att få kontakt med. Speciellt när man kommer till mer avancerade grupper. Det är som att de inte är där för att ha kul utan bara för att bli proffs eller nåt. Fast det var faktiskt en tjej i min ålder där som verkade trevlig. Jag tror inte att hon var där som elev, hon kanske är den kvinnliga lärarens dotter. Ja kanske den manliga lärarens också, men han är mörkhyad och "dottern", eller vad hon är, är helvit så jag tänkte att...blablabla! Hur som helst, det fanns en i min ålder. :)

Nu har jag lite strykning att ta hand om. Skoj!.........

Blott de tama fåglarna har en längtan. De vilda flyger.
-Elmer Diktonius