Michelle

Jag orkar inte komma med någon bra inledning så vi går rakt på sak.

På förmiddagarna när jag är ensam hemma så svarar jag i telefonen när det ringer. Ibland förstår jag vad den som ringer vill ha sagt! Men hur som helst. Häromdan när jag lyfte luren hörde jag en kvinnoröst, det var ungefär det enda jag kunde säga med bestämdhet. Vad hon sa däremot var en annan femma! Jag fick be henne upprepa sig och jag kände hur min hjärna arbetade på högvarv då jag ansträngde mig för att fatta vad hon sa. Trots detta var det inte mycket som klarnade, men jag hörde att hon frågade om jag hade mamma eller pappa hemma. "Nej, jag är ensam hemma just nu". Då frågade hon hur gammal jag var och jag svarade 19år. "Oh...you have a very sweet voice..." Det förklarade hennes "gulliga" sätt att prata på! Hon trodde att jag var ett litet barn! Men hon hade inte behövt säga någonting, då hade jag inte vetat att hon trodde att jag var ett barn!

Jag måste ändå säga att Mirjam är en mästare på att diskret dölja sin förvåning. Mirjam förlåt men jag måste berätta det här!
Mirjam och jag var på sånglektion där vi träffade en annan tjej som vi inte visste vem det var. Vi pratade lite med henne och av någon anledning kom vi in på ålder. Mirjam frågade hur gammal hon var och hon svarade 18 har jag för mig. Det var inte vad Mirjam hade väntat sig så hon sa; "Oj! Jag trodde att du var...nej jag ska inte säga vad jag trodde för det är för taskigt!" HAHAHAHA!! En pinsam tystnad rådde för ett ögonblick och det kändes lite obekvämt...
Nu när jag ändå är igång så kan jag lika gärna berätta om när vi cyklade genom Vilsta...nej Mirjis ta det lugnt, jag stannar där :) Fast jag skrattar fortfarande för mig själv!! =D

På tal om att skratta för sig själv, kom jag att tänka på den där gången i datasalen på Rinman:
En kille satt för sig själv vid en dator och Mirjam, jag och Veronica satt mittemot honom på nästa rad. Jag satt så att jag såg honom mellan två datorer. Plötsligt måste han ha öppnat ett hysteriskt roligt mail eller något för han började fnissa och kämpa för att hålla sig för skratt. Han höll på att explodera av ansträngning! Jag och min goda självbehärskning(...) + Mirjam och Veronica i samma rum gick bra till en början, men det var innan jag vred på huvudet för att möta deras blickar!! Okej, titta in i datorn. Det här är inte kul, det här är inte kul, det här är inte kul...jag måste bara kika lite grand och se om de har märkt något. Inte börja skratta bara!
Jag vred alltså lite på huvudet och fick se Mirjam och Veronica, båda två lika sammanbitna och ögon stora som tennisbollar p.g.a. trycket inifrån. Våra blickar möttes och där sprack bubblan! Det var omöjligt att hålla tillbaka. Alla tre brast ut i kvävda gapskratt! Jag tyckte så synd om killen som satt där alldeles ensam och hade kämpat så hårt för att inte börja skratta, men det gick som sagt inte att hejda! Det är så jobbigt när sånt händer. När man inte FÅR börja skratta så är det näst intill omöjligt att låta bli.

Känner ni igen er? Vad har ni för erfarenheter av sådana situationer?

Ett skratt förlänger livet så det skadar väl inte, även om det kan bli lite pinsamt ibland! =D

Ha en trevlig helg med många skratt!