Michelle

Fem veckor har nu passerat och jag tycker att jag har kommit in i Englandslivet rätt hyfsat. Engelskan flyter på lite bättre nu och det känns inte lika knaggligt men det är fortfarande frustrerande att inte kunna tillräckligt många ord!! Jag förstår precis hur småbarn känner sig innan de lärt sig prata ordentligt!
Allmänt rullar det på. Julia pratade med mig häromdan och frågade hur pass jag har bott in mig och så, om jag känner att jag vill stanna kvar här till juni. Jag sa att det känns bra, att jag trivs och att jag vill stanna till juni. Hon sa att de var nöjda med mig och att de gärna ser att jag stannar. Det känns ju bra :)

Eftersom jag ska vara här i nio månader så kan man ju låtsas att jag är ett foster. Eskilstuna är med barn...  Om jag vore ett foster så skulle jag vid det här laget se ut såhär:

Gullig va? :) Tänk vad utvecklingen går fort framåt!

Jag har som sagt varit här i 5 veckor och det innebär att ungarna börjar bli lite mer vana med mig. Det är på ett sätt positivt...på ett annat sätt inte fullt så positivt. När jag hämtade Harry idag kom han springandes ut från skolan och fram till mig. Vad trevligt att han är så glad idag då! :) tänkte jag. Vi började gå hemåt och han trippade på, lite mer uppåt än han brukar. Han frågade om jag skulle äta tillsammans med dem idag och jag svarade att jag skulle det. Han förklarade att dagens "tea", som de kallar kvällsmaten, var extra god idag. En aning förvånat tänkte jag; Jasså, inte visste jag att min spagetthi-carbonara blev så lyckad?! Men när han började förklara och beskriva dagens middag som spagetthi-bolougnes fast i en form insåg jag att han menade lasagne! Så var det med min lyckade carbonara! Jag blev inte jättepoppis när jag berättade att lasangen inte var fören i morgon. -"Nej, lasagne ska vi äta imorgon. Idag blir det spagetthi-carbonara." Sedan fotsatte jag prata med honom, frågade hur hans dag varit, men då svarade han att han inte tänkte berätta! -"Nehe, och varför inte?" frågade jag. -"För att vi inte ska äta lasagne idag!" fick jag till svar. -"Men det är ju inte mitt fel, det är inte jag som har bestämt" -"Jo men du kunde ju ha sagt till mamma att vi kunde ha lasagne idag istället." Ja, självklart! Att jag inte tänkte på det själv!! Jag har mycket att lära... Efter det solklara svaret så förstod jag naturligtvis att han var tvungen att gå 10 meter framför mig och sura! Jag försökte prata med honom ett antal gånger, utan framgång. Halvvägs hemma började jag tröttna på hans barnsliga beteende så jag frågade vänligt varför han var tvungen att gå 10 meter framför mig. Vad blev svaret? -"För att vi inte ska äta lasagne idag!" Oj, dejá vu! "Var inte fånig nu, du får ju det i morgon. Kom nu och gå bredvid mig." sa jag i en, fortfarande, vänlig ton. Han stannade och väntade tills jag kom ifatt honom, men bara för att kunna stå kvar när jag fortsatte gå! Aaarrrrrgh! Mitt tålamod började sakta men säkert rinna av mig. När han vägrade gå framåt sa jag -"Om inte du är trevlig mot mig så har inte jag någon lust att vara trevlig mot dig! Vill du vara så snäll och komma hit och gå bredvid mig nu?" Han kom faktiskt då men klampade fram resten av vägen! Gah!

Det var ingen stor grej men han börjar bli lite mer kaxig. Annars är han oftast väldigt gullig.

Jag trivs i alla fall bra här, det enda som saknas är en liten kompis... Nu ikväll har jag förståss träffat mina salsakompisar :P haha

Hoppas att ni har det varmt och skönt i era hus, jag antar att höstmörkret och kylan har slagit till hemma i Sverige också.
Jag skickar en varm kram från ett lite kyligt Nottingham.

"Den som tvekar vill inte, den som vill tvekar inte."