Michelle

Här kära vänner kommer första delen på mitt äventyr i Woking och London. Jag tänkte att det får bli en liten följetång eftersom att jag har lite svårt att fatta mig kort. Det ändå tre dagar jag ska berätta om!

Fredag 27 nov, London
Klockan 06:15 ringde väckarklockan och sakta men säkert släpade jag mig in i duschen (ingen spindel denna gång tack och lov!). Allt flöt på hela morgonen, jag tog rätt buss, hittade tågstationen och även rätt tåg! Det var inte fören jag anlände till St Pancras där jag skulle ta tunnelbanan till Waterloo som det började köra ihop sig lite. Jag frågade någon som jobbade där hur jag skulle ta mig till Waterloo. Han sa att jag skulle ta Victoria line, hoppa av vid...något med Park och sedan byta till ssschhkppliif. Ja jag tänkte att om jag bara tar mig till stationen något med Park så frågar jag någon där hur jag tar mig till Waterloo. Jag sprang runt där nere i underjorden i alla gångar och korridorer och försökte hitta Victoria line. Tillslut hittade jag rätt. På listan över hållplatser vi skulle passera fick jag se Finsbury Park. Okej vad bra då måste jag vara rätt! tänkte jag. Framme vid Finsbury Park skulle jag alltså bara åka raka vägen till Waterloo. Eftersom jag aldrig uppfattade vilken linje jag skulle byta till var jag tvungen att fråga någon igen. Kvinnan, som såg ut som en man, gav mig ett litet tveksamt "jag tror att det enklaste är om du åker till ... för att byta till ..." Det kändes lite osäkert att lyssna på henne men vad skulle jag göra? Det var bara att börja irra omkring igen! Några svenska svordomar bubblade ut ur munnen på mig (när jag var ensam). Jag fattade inte varför kvinnan sa att jag skulle behöva byta, det skulle ju bara vara raka vägen till Waterloo där jag befann mig just för tillfället! Efter en stund hittade jag en karta över hela tunnelbanenätet i London och insåg snart att jag åkt åt fel håll! Jag skulle tagit Victora line till Green Park. Man måste visst hålla koll på om man ska norrut eller söderut...

(Liten förklaring till bilden: Jag anlände vid blåa ringen, hamnade vid den gröna, åkte till den gula för att tillsist kunna ta mig till den röda!)

Vad jag kände mig liten där ett tag! Ensam i underjorden och ingen aning om vart jag skulle. Det fanns inte en människa i sikte och jag hittade inte rätt perrong. Plötsligt, som en räddande ängel, hörde jag en mansröst bakom mig som frågade om jag var okej. "You look a bit lost. Can I help you?" Tack och lov! Någon som kan hjälpa mig! Jag förklarade vart jag skulle och mannen i tunnelbanekläder förklarade hur jag skulle göra. Han kändes pålitlig, till skillnad från den manhaftiga kvinnan som tvekade och chansade på vilken linje jag skulle ta! Efter detta nästan mirakulösa möte var jag tillbaka på banan igen och 25 minuter senare klev jag av vid Waterloo Central Station.

Phiu! Jag drog några djupa andetag av lättnad medan jag tog mig upp till normal markhöjd igen. Nu kände jag mig inte lika liten längre. Tvärtom, jag kände mig oövervinnlig...eller ja...jag var i alla fall otroligt glad över att ha tagit mig hela vägen till Waterloo, alldeles ensam! Det enda som återstod var att hitta Veronica. Vi ringde varandra några gånger och försökte beskriva för den andre var vi befann oss.
Jag: "Jag är vid en stor gata där det finns en massa affärer. Typ Europcar..."
Veronica: "En stor gata...? Gick du ut från ett par stora glasdörrar?"
Jag: "Ja...eller nja...jag vet inte..." (hur tusan skulle jag komma ihåg det? Det hade ju redan gått 2 minuter...) "Men jag ser en bro som går över vägen också."
Veronica: "Men hur såg det ut där du klev av? Var det en massa tavlor på väggen? Gick du ner för en trappa?
Jag: Va?! Nej jag kommer från underjorden! Jag gick upp för en trappa. Nej du vänta nu vet jag!! Jag ser London Eye!!"
Veronica bad mig stå kvar där för hon trodde att hon kunde hitta mig där jag stod mittemot London Eye. Kort därpå ringde telefonen och jag hörde Veronica igen: "Jag vet var du är nu. Titta över gatan. Nej lite mer åt vänster." Då fick jag se Veronica vinkandes på andra sidan gatan. Sen blev det lite Hollywood-film över det hela. Båda sprang mot trafiklysena och när det slog om till grön gubbe rusade vi mot varandra över gatan, ropade lite frenetiskt; HEEEEJ!! och kramades mitt på övergångsstället. Det kändes bra att vi äntligen hittat varandra och nu väntade vårat äventyr...

Den spännande fortsättningen följer...